Njut av livet, njut av ställningen

Funkar.

Jag ska sluta tjata om den här ställningen, Uthitta Hasta Padangustasana. Jag avslutar inläggsserien om mitt arbete med denna ställning med en bild tagen av min make en magisk morgon vid Haväng på Österlen. Det var inte särskilt mycket lättare i sanden kan jag avslöja (och lyckligtvis var fotografen upptagen av annat när jag vinglade).

Men, som jag nämnt så är det så med arbetet i ställningarna att ”plötsligt händer det”. Något förändras som gör att man hittar mer rätt. Inte så att det blir perfekt, men en pusselbit någonstans djupt inne i kroppen hittar sin plats. Det kan ta veckor, månader, år. Denna pusselbit ger en ledtråd till nästa, och nästa… Så där håller det på.

Ibland får jag frågor om detta med att man alltid gör ”samma” ställningar i ashtangayoga. Blir det tråkigt? Jag skulle ljuga om jag sa tvärt nej. Men precis som du aldrig stiger ned i samma flod två gånger gör du heller aldrig samma rörelse två gånger. Var gång du sträcker upp armarna i en solhälsning är det den allra första, och sista, gången du gör just den rörelsen. Det gäller förstås varje rörelse och varje andetag. Kanske är det här lektionen om hur vi ökar vår förmåga att vara här och nu. Så när du känner leda, kom tillbaka till din andning, till rörelsen och känn efter: hur andas jag? Hur rör jag mig? Medvetet eller slentrianmässigt? Är du uttråkad är det förmodligen det senare. Vad behövs då för att du ska vakna? Justera.

Till sist några ord om att yoga utomhus. Gör det om du vill. Jo, jag vet att ”pranan”, livskraften, då försvinner ut i rymden och för att bevara prana inom sig ska man helst yoga inomhus. Det här är subtiliteter, förstås. Rimligen finns prana överallt i universum, inte bara i vår fysiska (och subtila) kropp. Fokus blir lite annorlunda, men när naturen bjuder på en sådan storslagen morgon som denna vore det väl synd att säga ”nej tack, jag stänger in mig i ett rum och behåller min prana för mig själv.”

Denna morgon skänkte jag min prana till universum.

Godmorgon, havet.