Jodå, även jag ser ut såhär. Ungefär.
Mina axlar har fallit ned. Det har tagit sin lilla tid, men om man tänker på att jag hållit upp dem, spända nära öronen (utan smärtor, konstigt nog) i kanske 30-40 år så känns några månader som inte så lång tid. Jag tror processen började när Ann utan nåd för första gången drog in mig i Marichyasana D. Det krasade i bröstryggen. Det var i februari. Sedan dess har jag ju tränat, och även om jag än i denna dag inte kommer helt in i Marichyasana C och D (C funkar hyfsat nu, D har jag lyckats med själv en gång på vänster sida) så har känslan i skuldergördeln varit ”uppluckring”. Under några dagar hade jag riktigt ont och kände mig svajig. Jag har en envis (men gradvis minskande) stelhet när jag vrider huvudet åt höger. Men känslan har hela tiden varit ”det är lugnt, det är spänningar som långsamt släpper”. Och så, igår kväll, upptäckte jag plötsligt hur axlarna fallit ned. Skulderbladen har sjunkit bakåt, nedåt och som en följd av detta sträcks bröstet och svanken blir naturligt lite djupare. Det känns ovant men mycket naturligt.
