2014
11
19

Mysore practice på riktigt

Tiden rinner iväg och nu är det andra halvlek. Jag hade till och med en paus för ”Ladies rest” på två dagar, men imorse tog jag upp träningen igen. Saraswati gav mig en ny tid, kl 4.30 istället för kl 8 som i första halvlek. Det kan tyckas vara en helt omöjlig tid, men jag är mycket nöjd med det. Det är speciellt att gå iväg till shalan under en sammetsblå himmel, långt innan solen gått upp. Lugnet i shalan som sakta fylls på vartefter eleverna kommer in, tar en plats, rullar ut sina mattor och börjar med solhälsningar. Inledningsmantrat sjungs vid denna tid, och sedan inte mer. Man måste även ha i minnet att här råder ”shala time”, vilket är en kvart före så har man starttiden 4.30 ska man alltså vara på plats kl. 4.15. Denna ordning lär ha kommit till för många år sedan då Patthabi Jois tröttnade på att folk kom för sent.

Att studera yoga vid Sri K. Patthabi Jois Ashtanga Yoga Institute i Mysore är inte som att vara i ett ashram (tempel) där dagarna är inrutade med olika övningar. Här gör man sin yoga på morgonen, därefter går resten av dagen i princip åt till att äta och planera för nästa dags ”practice”. Det finns två shalas, Main Shala där Sharath undervisar och Saraswatis shala, där Saraswati undervisar. Main shala är minst dubbelt så stor och rymmer cirka 70 elever samtidigt. Här råder en annan attityd kring utrymme; man tränger helt enkelt ihop sig. Efter man har avslutat sin serie, gjort bryggor och drop backs flyttar man sin matta till ett rum intill för de avslutande ställningarna. Det kommer hela tiden nya elever som behöver platsen.

Shalorna ligger i ett vanligt bostadsområde (nåja, helt vanligt är det inte efter indiska mått, här bor de välbärgade invånarna i Mysore). Vi yogaelever bor utspridda, många indier hyr ut ett rum eller lägenhet i sina hus. Här finns caféer särskilt utformade för att tilltala oss: man sitter kring låga bord på madrasser på golvet, maten som serveras är vegetarisk eller vegansk och viktigast av allt: det finns alltid wi-fi. För inte slutar vi facebook:a, instagramma, skajpa och maila bara för att vi är 100 % fokuserade på yoga, inte.

Här studeras det flitigt.

Här studeras det flitigt.

Det går utmärkt att fördjupa sig i yogans alla aspekter. Själv dras jag till sanskrit och filosofiska studier, andra studerar anatomi eller meditation vid sidan av för att fördjupa sig och få tiden att gå. Här finns tillgång till oerhört kunniga lärare, så på så vis känner jag att jag verkligen är vid ”källan”.

Å andra sidan känns tillvaron lite för behaglig. Många är de som tjänar en hacka på oss, allt från ayurvediska behandlingsterapeuter och skönhetssalonger till de alltid tjänstvilliga rickshaw-chaufförerna. För oss kostar allt en spottstyver, även om priserna här i Gokulam (bostadsområdet) är mycket högre än i Mysore centrum. Alla vi som är här har förstås olika historier och skäl till varför vi yogar, men det råder ingen tvivel om att hit kommer man för att man älskar ashtangayoga. Det är allas största gemensamma nämnare och den gör det så enkelt att hela tiden få nya vänner. Vänner som ger tips om nya ställen att besöka, nya saker att utforska. Alla är hjälpsamma, vänliga och tillmötesgående.

Innan abhyangha, en oljedrypande, ayurvedisk form av massage.

Innan abhyangha, en oljedrypande, ayurvedisk form av massage.

Så dagarna rinner iväg med enkla bestyr: yoga, äta, tvätta, studera, äta och snacka bort oändligt med tid med andra yogisar. Visst är det en låtsasvärld, men vad kan jag säga? Jag älskar den.

Kommer jag tillbaka en dag? Det hoppas jag.

Författare: Vera Porad

VeraYoga är Vera Porad. Jag utövar och undervisar i ashtangayoga och yinyoga, främst i Helsingborg med omnejd.

Kommentarer
0

Svara


*