Mysore practice de luxe

Så här går det till: man anmäler sig intet ont anandes till en workshop i yoga-anatomi med en snubbe som heter David Keil, arrangerad av Ann Arnesson.

Man åker till Malmö under en helg och får på tre dagar i sig hela anatomi-kursen som jag en gång gjorde då jag för länge sedan fick för mig att bli sjukgymnast. Fast ur ashtangayoga-perspektiv. Intressant, lättsamt, kul, enormt lärorikt.

Man åker till Malmö varje morgon i en vecka för att öva med denne David Keil och blir… knockad. Av en skicklig lärares förmåga att få dig att nå avgrunderna och höjderna i dig själv. Av utvecklingen i arbetet med ställningarna. Av effekten att fördjupa sina bryggor och drop backs. Av ashtangayogans kraft.

Man får en till chans en dryg vecka senare, i Köpenhamn. Man tar den. Man svettas floder i det varmaste rum man någonsin varit i (och vi snackar inte uppvärmt hot yoga-rum här). Man utkämpar ett inre krig av episka mått. Man pallar inte, men fortsätter ändå, trots kriget. Man andas, in, ut, in, ut och hoppas på det bästa. Så plötsligt infaller eld upphör och det blir stilla.

Efteråt dricker man kaffe och snackar lite om allt möjligt. Sedan tar man tåget hem från Norrebro station och undrar vad som egentligen hände.

Om du får chansen att träna med David någon gång, ta den.