Att stå på ett ben, hålla det andra benet rakt ut i luften (eller uppåt), greppa stortån och böja överkroppen över benet är svårt. Att sedan vrida ut benet ut åt sidan och titta över den andra axeln är ännu svårare. Att till sist bara hålla det utsträckta benet utsträckt framåt, med armarna i midjan, framstår som en lättnad vid jämförelse. Ställningen heter utthita hasta padangusthasana och är en av nyckelpositionerna i ashtangayogans första serie.
Jag kan bara inte stå stadigt i denna position. Ibland, hemma, har jag lyckats riktigt bra och vinglat bara lite. För att nästa dag hoppa runt som Lille Skutt på speed. På träning hos Ann blir det ofelbart kosackdans av det hela. Jag sträcker och spänner ståbenet, drar in magen, lyfter mula bandha, fokuserar blicken, andas lugnt – kort sagt, jag tycker mig göra allt man ska. Och ändå vinglar jag som ett fyllo på en Finlandsfärja. Fastän hela foten står i mattan känns det som om jag balanserar på en slak sytråd.
”Det är din eldenergi” säger Ann. Jaha, och vad gör jag åt det, då? ”Practice, practice…”
Till slut tröttnade jag så till den milda grad att jag kom på det enklaste och mest självklara av alla trick: gå ett steg bakåt (för att förhoppningsvis så småningom ta många steg framåt). Så nu håller jag handen under det böjda knät. Och det är ju höfterna det handlar om, igen. Det är nästan alltid (alltid!) höfterna det handlar om. Och buken. Ringer det klockor? Just det, bandhas. Mula bandha, uddiyana bandha. Rotlås, maglås.
Så genom att sjunka ner i höfterna och bli som en såndär docka med en tyngd i botten börjar jag nu (förhoppningsvis!) hitta låsen till denna nyckelposition i första serien. Återkommer.
