Lena Andersson skriver varannan lördag i DN. Hon är klok som en uggla och sätter alltid sin sylvassa ordskalpell på precis rätt punkt mellan förnuftet och känslan:
Passionen och lusten får människan att satsa och överkomma sin rädsla, förnuftet är ett verktyg, ett roder – eller släplinorna som (av misstag) släpper från gondolen i samma stund som ballongen lyfter. Ensamt tar förnuftet en ingenstans. Utan det blåser man i väg. Det gäller att hålla ordning på hur de två bäst appliceras, och det gäller att inte av skräck för framtiden adla passivitet och ängslan till förnuft och klokskap.
Hela artikeln handlar om den polarexpedition som utfördes av några oerhört modiga människor för 116 år sedan. Eller var de bara dumdristiga? De följde en lust, en nyfikenhet, en passion. Ångrade de sig? Vad vet vi? De dog på sitt livs resa, men det gör vi ju allihop. Skillnaden är om man fyller livsresan med försiktighet och begränsningar eller med lust och passion.
Den inre resan är, tror jag, minst lika spännande som de allra mest extrema yttre resorna.
