Sedan ett par veckor har min yogaträning gått in i vinterläge. Det är intressant att uppmärksamma detta, eftersom det är frustrerande. Kroppen känns stelare, svagare, skörare. Det är inte med ett smil jag drar av täcket och tar klivet från det varma och mjuka till det kalla och mörka. Så vad är då nyckeln för att ändå ta sig till mattan? Följsamhet och tillåtelse. En lite kortare träningsstund. Tända ljus. Långsamma, eftertänksamma rörelser. Fokus på andning och teknik, inte styrka och dynamik. Bryggorna är den stora utmaningen, det var skönt att dra ut ryggraden, krama om knäna och vagga lite från sida till sida en stund efter den tredje, då gick den fjärde så mycket bättre och den femte kändes riktigt hyfsad.
Fokus på nedvarvningen, även om den vintermorgonstela kroppen efter så kort träning inte tillåter ytterlägen. Långa andetag. Lång Uttana padasana. Kontrollerad Sirsasana (numera med half bend OCH kontrollerad nedgång, yay!). Andningsövning innan utplutih. Extra mysig vila. En timme, lite drygt (på många sätt!) men effekten är densamma: glädje och sinnesro.
”There is no such thing as a good or bad practice. Watch, don’t judge.”
