Nej, jag måste inte. Jag kan ligga kvar i sängen, stiga upp när det är på gränsen till försent, duscha, äta frukost och jaga på barnen som förr. Cykla till jobbet. Inget konstigt med det, har funkat i flera år. Det säger jag också till mig själv. Men yogan kallar. Den säger: ”Nej, du måste inte. Men du är välkommen.” Och jag kliver upp. Trär på träningskläderna, går till det rum som klockan fem på morgonen är min yogashala, och senare på dagen rummet där mina barn spelar dator, xbox och tittar på youtube-filmer. Rullar ut mattan och solhälsar.
A – ack, så stel. A – hälarna i mattan ordentligt. A – hoppa bak! A – bara två kvar. A – har jag gjort alla fem?
B – stånk. B – stånk. B – va, var det jag som hoppade fram sådär? B – bara två kvar. B.
Idag gör jag bara den stående serien, och så den avslutande. Basta. Ah, OK, Paschimattanasana då. Hm, men innan Purvattanasana stannar jag (gärna). Bryggorna, hm, känns bra och lätta! Praktiserar Charlotte style med ”vila” med huvudet i golvet men benen kvar i ställningen. Utmanande, helt klart. Fixar två, sedan vila men full brygga tredje gången. Halasana, karnapidasana, urdhva padmasana, pindasana, matsyasana, uttana padasana – stelare än då jag gjort första serien, men vad göra? Sirsasana, huvudstående, en seger. Står helt uppe, tio andetag. Känner försiktigt in balansen och finner glimtvis viktlösheten. Allt är möjligt, vad som helst kan hända.
Yogamudhra, den totala belöningen. Den bästa av alla. Den sköna bakåtböjningen bromadhya. Fokuseringen i Padmasana och sedan Utpluthi, kraftsamlingen. 15 andetag, inte illa. Shavasana. Höra ljuden av den vaknande familjen utan att lyssna.
Tack. Imorgon måste jag inte. Men om den kallar…
