Nybörjare
Min julklapp till mig själv är nu inlöst: en vecka med Chuck Miller i Köpenhamn. Chuck hör till den trupp som först undervisades av Pattabhi Jois då han började resa till väst på 70–80-talen. Han har länge undervisat, under många år på en stor och framgångsrik yogastudio i Los Angeles tillsammans med sin dåvarande partner Maty Ezraty. ”Chuck&Maty” tycks vara ett sådant där inrotat begrepp inom (ashtanga)yoga-världen. Men nu är studion sedan länge såld, Chuck och Maty är inte ett par, Chuck bor på Hawaii när han inte reser världen runt och undervisar tillsammans med Reiko.
Det finns de som inte gillar Chuck för att han har tillåtit sig att influeras av Iyengaryoga. Tack vare Iyengar finns hjälpredskap som block och bälten, och yogaformen uppehåller sig betydligt mer vid anatomin i ställningarna än vad jag har mött inom ashtangayogan.
Här någonstans börjar mitt hjärta brista: den vanligaste definitionen av ”yoga” är ”förening med sitt högre Jag”, uttryckt i Yoga Sutra 1:2 ”Yogas citta vrtti nirodah”. Det finns flera olika översättningar av sutrorna, sammanfattningsvis betyder denna ”Yoga är att stilla sinnets och tankens rörelser.” Men ändå ägnar sig yogautövare, världen över, åt att diskutera vad som är ”rätt” yoga och ”fel” yoga. Eller för att förtydliga det hela, vad som är rätt och fel yogaställningar. Men låt oss ta det här från allra första början: ställningarna är ju ”bara” en del av åtta. Däremot, och detta är ett faktum, kan utövandet av ställningar i sig etablera negativa rörelsemönster som i sin tur orsakar skador. Och kanske värre ändå: ett mekaniskt upprepande av samma ställningar gör oss till sist så uttråkade att vi helt stagnerar, och lägger av. Detta har Chuck, med över 40 års erfarenhet av yoga, tagit fasta på.
Så fastän nästan alla på kursen var etablerade yogautövare och de flesta av oss lärare satte han oss tillbaka till den allra första skoldagen. Alla invanda rörelser ifrågasattes och benades ut. I en veckas tid gick vi varje dag igenom ashtangayogans första serie, för var dag kom vi lite längre fram i serien för att på den sista dagen göra hela. På tre timmar. I mitt normala tempo tar det cirka hälften av tiden (och i ledd klass 70 minuter). Det var en milt sagt omvälvande upplevelse. Och befriande.
Det är så klart inte meningen att vi hädanefter ska vara lika långsamma, då kommer jag ju aldrig att komma längre än till de inledande ställningarna i stående serien när jag övar. Avsikten med kursen var att etablera en bättre förståelse för rörelsernas anatomiska principer – något jag länge velat förstå. Avsikten var också att öka medvetandet om varför vi gör ställningar och använder kroppen som redskap för att skapa ett mer fridfullt sinne. För ställningarna är inte anatomiska principer allena.
Hemma igen har jag tagit med mig mina nya insikter till min egen matta och till mina elever. Jag var lite orolig för hur det skulle bli för min egen del och hur det skulle tas emot av eleverna. Men min oro tycks obefogad. Jag yogar långsamt, jag låter ställningarna ta tid, både för egen del och för elevernas.
Yoga är vägen till frihet (från sinnets och tankens rörelser). Den är vägen till att bli ett original av dig själv och inte en kopia av andra (det är du redan). Kanske tog jag ett litet, litet steg till mitt eget original.
”The practice is a suggestion. Take it and make it your own.”
